Idag hade vi säsongens sista ispass, och om jag nu ska sluta var detta
sista-sista ispasset. Det kändes rätt passande att det var i samma arena som VM var på i år. Samma arena som publiken jublade så högt att vi inte kunde höra inräkningen till när vi skulle starta. Samma arena som vi fick till sådana guldåk. Samma arena som jag var så nervös, lycklig, förväntansfull och lättad i, och samma arena som jag åkte mitt antagligen sista program med Team Spirit.



Allt blir så annorlunda utan det. Utan den känslan av samhörighet när man sliter, skadar sig, hjälper varandra, skrattar och formar en gemenskap; det är bara varandra man har på isen. Och adrenalinkicken av att tillsammans med folk man älskar glida fram på isen i en vacker klänning inför jublande publik! När man är där på isen kan man bara tänka på hur rätt allting känns. Fan, jag älskar teamåkning!